Jag skriver...

fredag 6 juli 2012

Ultrabalaton - del 3

Dagen grydde och solen sken. Det blev varmare och varmare. Jag ville ha slut på tävlingen. Jag ville i mål. Nu ville jag inte springa mer. Blåsorna på tårna hade spruckit så där gjorde det inte längre så ont. Det stack mest och kändes som om fötterna sov.

Jag provade ju en ny strategi, att inte ta av skorna på hela tävlingen. Jag tänkte att om jag inte tar av skorna så kan inte blåsorna fyllas på så mycket mycket. Så här i efterhand tror jag det var rätt beslut. Det kändes faktiskt bättre. De stora blåsorna på hälarna satt så dumt så det var svårt att gå. Att sätta i hälen först gjorde för ont så jag fortsatte med min lite udda "fotomodellsgång" med att sätta i hela foten. Att ändra gångstil är ju inte heller bra och jag började få lite ont i ett knä.

Vi kämpade på framåt. Försökte springa när det var skugga men det gick inte så länge. Värmen tog hårt på oss. Långa sträckor gick banan längs med järnvägen och det fanns inte en meter skugga. Solen gassade på och tydligen låg temperaturen på 42 grader, i skuggan!
Foto: Maïe Kerhornou

Km räknades ner långsamt men Johanna hade stenkoll på läget. Vi hade gott om tid till maxtiden och skulle utan problem kunna gå resten och ändå klara tiden och komma i mål. Jag ville inte gå, jag ville i mål. Jag ville komma i mål och vila. Jag var trött nu. Vi gick bredvid varandra, sa ingenting, kämpade på. Tårarna rullade nerför mina kinder. Jag var så trött, hade så ont i fötterna. Men vi var alltför nära mål för att ge upp. Vi skulle ju inte ge upp! Vi skulle ju runt den där sjön. Det hade vi ju bestämt. Vi gick vidare.

Knät började göra mer ont när jag gick och jag fick börja röra mig framåt i en konstig gångart, nåt mellanting mellan gång och jogg. Det gick lite snabbare än gång så jag fortsatte fram en bit och väntade in Johanna i skuggan. Så fortsatte vi framåt, närmare och närmare Tihany och målet. Vi hade tiden under kontroll.

Nu var det inte långt kvar och vi gick bredvid varande igen. Banan hade hela tiden varit markerad med orangea pilar på marken. Helt plötsligt försvann de och vi blev fundersamma om vi var på fel väg. Det blev färre och färre medtävlande runt om oss och i det här läget ville vi verkligen inte gå fel väg. Några extra km hade inte als varit särskilt kul. En stafettlöpare kom i kapp oss och vi frågade om det var rätt väg eftersom vi inte såg några pilar, men han sa att det var rätt så knallade på. Sida vid sida.
Vattnet i våra flaskor var varmare än duschvatten och vi kändes oss nästan färdiggrillade, well done liksom.
Foto: Maïe Kerhornou
Äntligen skymtade vi vägen in till Tihany. Den långa sköna nerförsbacken som vi sprang nerför kl 6 på morgonen, dagen före, låg nu helt utan skugga och var en 2 km lång uppförsbacke mitt i solgasset kl 12. En fot framför den andra. Framåt, framåt. Nära. Nära. När vi nådde krönet kom en stafettlöpare, som hade gått i mål och var på väg därifrån, och hejade på oss och sa att vi bara hade en nerförsbacke kvar.

Nu började tårarna rulla igen. Vi skulle fixa det! Många hejade på oss efter vägen och vi gick tillsammans mot vårt mål. Backen ner, förbi restaurangen där vi ätit en kväll tidigare. Det blev mer och mer männsikor runt banan och rätt som det var tornade målportalen upp sig. Vi fattade varandras händer, sträckte våra armar i skyn och tillsammans korsade vi mållinjen och våra personliga målband.
Andrei tog några bilder på oss, sen kom tröttheten. Värmen stekte mig. Jag orkade inte längre vara i solen. Jag fick en kall (alkoholfri) öl och stapplade iväg till tälten och skuggan. Vi skulle lämna tillbaka våra sportidentpinnar men hittade inte riktigt på vart de skulle lämnas. Johanna höll på att svimma och fick tas om hand i ett tält. Jag stapplade iväg och hittade rätt ställe. Tårarna rann hela tiden och jag var så trött. Fick lämnat pinnarna och tog mig till skuggtältet och satte mig. Helt paj...
Andrei, Johanna och jag.

En okänd medtävlande kom och gav mig en glass. Jag orkade inte sitta. Låg på marken och fick i mig glassen. Andrei och hans syster kom och satte sig hos oss. Efter en stund tog jag mig bort till sjukvårdarna för att de skulle se över brännblåsorna jag hade på anklarna, och jag ville fråga vad jag skulle göra med dom. Mina lår och vader hade också stora röda fläckar. Jag la mig en stund i ambulansen och de tittade över mina ben. Gav mig nåt, vet inte vad, jag svalde. Jag fick en bit melon också.
Tog mig sen tillbaka till tältet igen. Men det var för varmt. Jag orkade inte med värmen. Det kändes som om jag inte kunde andas. För varmt.
Jag försökte sätta mig men det gick inte, fötterna dunkade. La mig igen. Andrei's syster Ioana hämtade sin bil och körde fram den så jag fick sätta mig med full luftkonditionering. Sen körde hon hem oss till hotellet där vi duschade och kravlade ner i sängarna.
Resten av eftermiddagen och kvällen tillbringades i sängen, ömsom vaken, ömsom sovande.

212 km tillsammans! We did it!
Jag hade inte fixat det utan dig Johanna! Tack för att du frågade om jag ville springa med dig!
Kram kompis!!

12 kommentarer:

  1. Underbart Sandra, we did it! Jag blir helt lycklig när jag tänker på det! Kram :)

    SvaraRadera
  2. Hmm, bra jobbat, men jag måste ju säga att jag inte alls är avundsjuk! Det lät rätt hemskt.

    SvaraRadera
  3. Jag blir stum av beundran över er kämparglöd, så jäkla bra jobbat och vilken fantastisk läsning det har varit att i 3 delar få läsa om ert lopp!
    Världens tuffaste tjejer, ni är grymma!
    Kram,
    //Anna.

    SvaraRadera
  4. Läser med tår i ögat! Sjukt bra kämpat i värmen. Inte illa att gå som en fotomodell heller ;-)

    Hälsa Johanna från DNP att jag nu läst båda era berättelser.. Grymma ni är.

    SvaraRadera
  5. Härligt jobbat! Häftig läsning, måste ha varit en rikig kamp.

    SvaraRadera
  6. Ojojoj vilken pärs!! Ni är så grymma! Fantastiskt vilken prestation, jag är mållös! Skulle inte ha fixat den värmen!

    SvaraRadera
  7. Gud vilka kämpar ni är!! Tack för att du delar med dig. Jag sprang med min 10åring idag, hans första runda på 4 km utan att stanna (gult spår på Björkvallen) och jag berättade om ditt äventyr. Han var mäkta imponerad!! Och det är jag med! :)

    SvaraRadera
  8. Gud vilka kämpar ni är!! Tack för att du delar med dig. Jag sprang med min 10åring idag, hans första runda på 4 km utan att stanna (gult spår på Björkvallen) och jag berättade om ditt äventyr. Han var mäkta imponerad!! Och det är jag med! :)

    SvaraRadera
  9. Är så sjukt j-la bra gjort,,, fattar inte hur ni klarar av värme på det sättet med den distansen. Kul och inspirerande läsning som får mig att drömma bort i fjärrans horrisonter. Pussla ihop dig igen så tar vi ett långpass längre fram så du får berätta mer om äventyret.

    //tobias

    SvaraRadera
  10. Men Herre Gud!! Vilket lopp ni gjorde!! Jag är här med tår i ögonen. Men ni fixade det!!
    Ni är bäst!!
    Grattis!!

    Ingen kan stoppa dig Sandra.. kram

    SvaraRadera
  11. Sitter och skriver ihop en presentation om min löpning som jag ska hålla på jobbet på torsdag och läste igenom lite lopprapporter och nu vill jag springa runt Balaton igen, ju!

    SvaraRadera
  12. Jag sprang fyra dagarsloppet runt den där sjön i våras och kan nu inte riktigt släppa tanken att springa runt hela på en gång.
    Gjorde en sökning och hittade din fantastiska historia.
    Det ser verkligen ut som om det finns mer läsvärt här så jag stannar kvar, häller upp lite kaffe och läser vidare....

    SvaraRadera