onsdag 17 januari 2018

Året 2017

Vi lägger ytterligare ett bra år till handlingarna. Ett "typ" skadefritt år med många upplevelser. En fot som smärtar lite mystiskt till och från men inget som stoppar min löpning.

Januari
Jag springer och tränar rätt mycket, har inte en enda vilodag. Vi är i Stöten och åker skidor och vi tar bussen från Kristinehamn till Karlstad och springer tillbaka. Ett fint långpass på 5 mil.
Jag bestämmer mig för att starta i Arctic Ultra 100 miles i Arvika.

Februari
Lägret med Landslagsgruppen på Bosön i början av månaden ger en massa inspiration och motivation.
Träning i Lidingölopsspåret
Foto: Privat
Jag var också med på en träningstriathlon inomhus med simning, spinning och sen löpning utomhus.
Arctic Ultra i Arvika går bra och jag är först i mål totalt, med ett banrekord för damklassen. En bra känsla och jag kände mig stark.
Vinst vid målgång i Arctic Ultra 100 miles
Foto: Privat

Mars
Jag startar upp träningen med Andreas Falk som min nygamla tränare. Jag följer schema och springer utanför komfortzonen på väldigt länge. Detta resulterar i att jag blir snabbare och starkare.
På Skövde 6h avbryter jag efter halva pga en fot som gör ont. Jag ska springa VM senare under året och vill inte riskerar att det blir en långdragen skada.
Före start på Skövde 6h
Foto: Privat
April
Jag följer mitt schema och min marschfart blir snabbare av passen jag går igenom. I slutet av månaden startar jag Trosa Backyard Ultra. Ett koncept som var trevligt men som inte passade mig jättebra. Jag blev uttråkad och gav upp på morgonen. Planen var att springa ett dygn men så länge blev det alltså inte.
I Trosa
Foto: Joakim Gimholt

Maj
Foten gör ont i perioder och jag försöker reda ut vad det beror på. Jag blir röntgad, är hos kiropraktor, sjukgymnast och får akupunktur. Ingen kan säga klart vad det är för fel på den. Det är inga problem att springa på den men det gör ont till och från.
Jag springer vårt lilla stadslopp Harsprånget på dryga 6 km i 4.05-fart.

Juni
Jag är farthållare på Stockholm marathon med sluttiden 4h15min tillsammans med min kompis Ulrica. Vi kommer i mål 16 sekunder för tidigt med tiden 4.14.42 så uppdrag utfört! Check!
Ulrica och jag på Stockholm Marathon
Foto: Privat
Juli
Jag springer mitt andra VM. Belfast 24h på Irland. Jag har en plan, för andra gången, på 23 mil, men den går inte i lås. Men jag slår ändå pers, med 26 meter och kommer 226,22 km och är nöjd.
Sverige laddade för start
Foto: Annika Nilrud

Sen tar jag en lite längre vila och har sommar och semester. Vi drar till Norge på motorcyklarna och vandrar till Trolltungan och Preikestolen.

Vid Trolltungan
Foto: Privat
Vid Preikestolen
Foto: Privat
Augusti
Träningen inför Spartathlon i september pågår. Jag börjar med att köra cykelvasan. Det går väldigt bra och jag kommer på plats 22 i motionsklassen. Helgen efter springer jag Ultravasan och placerar mig 12'a på den blötaste av alla lopp jag deltagit i. Det var som att duscha utomhus. Regn!
Cykelvasan
Foto: Happyride.se

Starten i Ultravasan
Foto: Privat

September
Förra året vann jag Bergslagsleden Ultra och fick därmed startplats till årets lopp. Jag åker dit tillsammans med min kompis Fredrik. Vi springer loppet ihop och får en mycket trevlig dag tillsammans. Jag kommer tvåa och får en startplats till 2018...
Rusakulan
Foto: Hasse Byrén

Månaden avslutas med loppet av alla lopp, Spartathlon! Om man kan bli kär i ett lopp så är jag det. Är skitnöjd med min tid på 30h48min.

Mål vid Leonidas
Foto: Sparta Photography Club
Oktober
Jag vilar lite men fortsätter sen träningen för Bislett 24h. Tänker att de där 23 milen ska springas nu.
Sambon och jag åker till Södertälje för att cykla ett mtb-lopp. Efter halva distansen tappar jag vevarmen på cykeln och får kliva av. Tråkigt men jag deppar inget för det.
Lite sur bara
Foto: Privat
I mitten av månaden trillar jag och hackar munnen i sten. Såret går rakt igenom hela läppen men tänderna klarar sig. Jag tejpas ihop på vårdcentralen och skickas hem med hjärnskakning. Jag vilar en vecka men dras med huvudvärk under lång tid efteråt.

Ihoptejpad läpp
Foto: Privat
November
Jag springer på bra men huvudvärken kommer och går. Jag är stel i nacke och bröstrygg.
Jag åker över till Karlstad och deltar i ett socialarrangemang, Karlstadkåsan. Jättetrevligt!
Jag får vara med Friidrottsgalan och har en trevlig kväll.

Ultralaget
Foto: Ryno Quantz
Bislett 24h börjar bra och jag följer min plan. Tyvärr kommer huvudvärken tillbaka under loppet. Jag testar att dricka extra mycket och tar lite extra koffein. Inget hjälper. Det slutar med att efter inrådan av sjukpersonalen på loppet kliver jag av. Sprang 7,5 timme och 78 km. Jag är besviken men ändå fast besluten om att det var rätt beslut.

Glad före start på Bislett
Foto: Privat
December
Jag vilar lite efter Bislett. Får äntligen bort huvudvärken. Jag anmäler mig till Espoo 24h i februari. Det var väl tusan om jag inte skulle klara de där 23 milen nån gång!

Siffror 2017
Antal löpta mil: 464,2 mil
Snittfart: 5.42 min/km
Totalt antal träningspass: 300 st 
Totalt antal löppass: 256 st
Snitt km per vecka: 89,27 km

Totalt sett är jag mycket nöjd med året 2017. Det enda som grumlar lite är den där dumma foten som fortfarande gör ont ibland. Men som sagt, det gör inte när jag springer så jag kör på.

Idag kom också beskedet om att jag är förhandsuttagen för att representera Sverige i EM i 24h i Rumänien i maj. Det ska bli himlans kul!
Blågult!
Foto: Privat

 

fredag 5 januari 2018

Spartathlon 2017


Det är på tiden att jag skriver ner mina tankar om min upplevelse i Pheidippides fotspår, dvs från Aten till Sparta. Spartathlon 246 km.

Loppet är ett typ ”all inclusive”. Man betalar en anmälningsavgift och i den ingår ett helhetskoncept. Man kommer ner till Aten och där blir man upphämtad och sen ingår allt som har med loppet att göra, mat, boende, avslutningsmiddagar osv under 6 dagar.


Vårt flyg skulle gå tidigt till Aten så för att slippa övernatta på Arlandas hårda bänkar fick vi sköna, mjuka sängar hemma hos Diana i Huddinge som också skulle springa loppet. En taxi till Arlanda i tidig morgontimme och sen var vi på väg på våra drömmars lopp. Spartathlon är loppet jag tänkt på i många år men inte kommit mig för att springa. Nu var det äntligen dags.
Framme
Foto: Privat
Onsdag - Ankomst
Vi anländer till Grekland och Aten, får åka buss till vårt hotell och blir incheckade. Vi hämtar våra nummerlappar och träffar lite andra löpare. Sen är det middag, förberedelser av dropbags och sen stupar vi i säng efter en lång dag.
Vårt hotell
Foto: Privat
Torsdag - Dagen före start
Det blir en lugn och skön förmiddag, lite slappande vid poolen, lite småinköp i affären och inlämnandet av våra dropbags. Det känns skönt. Nu är alla beslut klara och vi kan inte ändra på något. Bara att ”åka” med.
Drop bags
Foto: Privat
Jag har anmält mig som frivillig till en studie som ska göras. Några läkare/forskare vill göra undersökning av löparna före loppet och efter målgång för att se vilka värden man har och hur kroppen påverkas. Jag mäts och får ultraljuda hjärtat. EKG görs och lite andra mätningar som jag inte riktigt förstår. Men jag får inga anmärkningar och allt ser bra ut.
På eftermiddagen är det briefing och vi lyssnar på lite regler och bengenomgång och annan information om loppet.  
Sen är det middag och de sista förberedelserna innan start. 

Sista måltiden ihop före start
Foto: Privat
Fredag – Raceday
Frukosten på hotellet öppnar kl 6.00 och då ska bussen avgå till start så vi har köpt egen frukost och käkar på hotellrummet. Det är inte lätt att få i sig men till slut går det ner lite i alla fall. Det gör säkert gott dit det kommer. Vi lämnar ner våra stora väskor i ett bagagerum på hotellet och lämnar duschväskorna i en hög i foajén, där de sen ska bli upphämtade och transporterade till hotellet i Sparta.
Jag tar med en banan när bussen rullar mot Akropolis och starten. Det är ganska mycket folk vid Akropolis och olivträden runt omkring blir vattnade av både det ena och det andra… Jag är lite pirrig, och jätteförväntansfull. Det här kommer bli kul. Jonas och jag har bestämt oss för att hålla ihop till Korinth. Dit är det 8 mil och dit ska vi hinna på max 9 timmar och 30 minuter. Vår plan är att vara där på 8,5 timme. Vi brukar vara ganska jämna och har sprungit lopp ihop tidigare så det känns tryggt att ha Jonas med mig. Han har även gjort Spartathlon tidigare.
Redo för start vid Akropolis
Foto: Privat
Andreas Falk, min tränare, springer också med oss i början. Alltså att ha en tränare och en kompis som sällskap, vad kan gå fel liksom?!
Banan sträcker sig ut ur Aten och vi springer längs med hårt trafikerade vägar, förbi raffinaderier och kommer så småningom till havet. Där fortsätter vi på en mindre väg, men fortfarande med en hel del trafik. Det går bra och allt känns bra. Vi går i några uppförsbackar annars lufsar vi på. Vi har tappat bort Andreas så Jonas och jag springer själva. Jag följer min plan med mina dropbags och äter och dricker som jag tänkt.
Vi når Korinth i god tid före cut off’en, närmare bestämt på 8.22. Vi sätter oss ner och äter och dricker. Jag käkar pasta och yoghurt och fyller på min flaska med vatten. Svensk-grekiske Alexander är där och servar oss med vad vi vill ha. Värdefullt!
Korinthkanalen
Foto: Privat

Jonas vid Korinth
Foto: Privat
Jonas och jag blir klara samtidigt så vi bestämmer oss för att hålla ihop en bit till. Nästa lite större check point är vid Nemea och där har vi våra nattkläder.
Vi fortsätter framåt och nu ändrar banan lite karaktär. Vägarna blir mindre och trafiken blir glesare. Det är rätt skönt. Tiden går ganska fort. Jag känner mig rätt stark och milen rullar på. Vi får våra första pannlampor och fortsätter. Vi har även lagt pannlampor på en annan kontroll ifall den ena kommer bort.
Vi når den större kontrollen i Nemea vid 20.44 efter 13 h och 44 minuter. Här stannar vi igen och sätter oss ner och käkar. Alexander är på plats och hjälper oss. Jonas pannlampa är borta och han får låna Alexanders. Jag byter kläder, men väljer att lämna mina långa tights, det är fortfarande helt ok temperatur för korta tights, tar min rygga från dropbag’en och sen fortsätter vår färd. Det är mörkt nu och när vi kommit en bit vill Jonas gå en bit och smälta maten så vi bestämmer oss för skilja på oss. Jag fortsätter ensam i mörkret.
Efter en stund börjar klättringen upp till Sangas. Det är först en lång, lång serpentinväg av asfalt. Jag går i raskt takt. Kroppen känns bra. Jag känner mig fortfarande stark trots ca 15 mil i benen. Jag kommer sen till en liten check point, där den mindre vägen upp till toppen av berget börjar. ”Up here?” frågar jag en funktionär. Han nickar. ”You must be kidding!” skrattar jag. Jösses det är smalt och stenigt och skitbrant. Det blåser en hel del också, och regnar på tvären. Jag har vindjackan på och fäller upp luvan. Dimman, regnet och vinden tilltar ju högre upp jag kommer. Det är bara att mata på. Jag ska över det här berget helt enkelt. Det är natten men jag är inte sovtrött. Regnet piskar mig i ansiktet. Jag går. Tänker inte. En fot framför den andra, upp, upp.
Till slut når jag toppen där min Nocco väntar i check pointen. Jag bryr mig inte om att stanna mer. Jag vill bara ner från regnet och vinden. Det går brant utför nu men det är en mindre väg. Lerig och hal. Jag går, sippar på min Nocco. Regnet och vinden försvinner långsamt. Jag är lite kall men fryser inte jättemycket trots mina bara ben.


Lördag – målgång
Jag kommer ner i små byar och försöker börja springa igen. Dels för att nå mål men också för att bli varmare igen. Jag kommer in till en kontroll och träffar Ivan som tvingats bryta pga ett knä. Klockan är 4 på morgonen, jag äter lite, fyller flaskorna och fortsätter igen.
Vid 7 på morgonen har jag kommit till check point 60 och 191 km. Jag börjar se ett slut och längtar efter ljuset och dagen.
Dagen börjar gry och det blir morgon, jag är sovtrött. Vi springer nu längs en motorväg. Jag är sjukt trött. Vill bara sova. Det går uppför, jättelänge. Jag blundar en stund medan jag går. Lastbilar och bilar susar förbi bara nån meter ifrån. Hm, inte så smart att gå och sova på en motorväg, döden är bara nån meter bort. Jag stannar, håller mig vägräcket och blundar. Ser hur marken far undan, förstår att jag somnar stående. Det är bara en mara kvar. Jag kommer till en kontroll och sätter mig en stund. Sooooova skriker kroppen. Funktionären i kontrollen säger åt mig att det är bättre jag går så jag inte blir kall. Ja, jo jag håller med och masar mig därifrån. Fortsätter uppåt.
Sen släpper tröttheten lite och jag kan jogga på igen. Det börjar gå nerför och jag kan räkna ner mot mål. Jag har svårt att ta in. Jag kommer att komma i mål, om inget oförutsett händer.

Vägen börjar slingra sig nerför mot Sparta. Alexander och hans kompis kommer i bilen. Jag är fortfarande lite trött men allt är under kontroll. Jag får en koffeintablett av dom och fortsätter ner mot mål. Fötterna gör ont av blåsor men så länge jag springer domnar de bort på nåt sätt så det är överkomligt. Jag går och springer omvartannat. En polisbil åker snett bakom mig, som om de vill skydda mig mot trafiken. Det stör mig lite, vet inte varför. Jag stannar och strechar. Då åker de vidare. Jag fortsätter och då kommer tillbaka igen. Jag stannar igen. Då åker de och följer istället killen som springer framför mig.
Jag börjar komma in i Sparta nu. Tårarna börjar rulla. Jag kommer komma i mål! Jag gråter nu. Hulkar och springer. En massa barn cyklar med mig, andra barn high five’ar. Publiken jublar och hurrar. Jag gråter ännu mer. Jag vänder upp mot Leonidas. Ser den där gubben som jag så länge har velat pussa foten på.
Foten, som varit min målbild
Foto: Sparta Photography Club
Jag går fram till honom och ser upp på honom. Jag fixade det! Jag får nåt vatten att dricka, en lite statyett. Jag träffar Tobias som precis kommit in före mig. Jag gråter och vi kramas.
Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club

Foto: Sparta Photograpy Club
 Jag får sätta mig i en stol. Där ska fantastiska människor tvätta mina fötter. Det går inte. De får inte av mig skorna. Jag vill göra det själv. Kompressionsstrumporna också. Jag sänker ner fötterna i vattnet. Det dunkar. De försöker ta i fötterna med det går inte. Det snurrar i huvudet. Jag blir yr. De kommer med rullstol och kör in mig i sjuktältet. Tobias följer snällt med och sällskapar med mig. Jag får en säng att ligga i. Fötterna gör så vansinnigt ont. Kroppen börjar skaka. Då bestämmer de sig för att sätta dropp på mig. Jag får en påse dropp och en påse smärtstillande, för värken i fötterna. Jag skakar fortfarande. Jag får en påse till av vardera. Det börjar kännas bättre och Tobias hämtar en macka till mig som jag tuggar i mig lite av.
Nöjd
Foto: Privat

Får lite dropp
Foto: Privat
När jag piggat på mig lite är det dags att ta sig till hotellet. Jag blir körd i rullstol till en taxi som tar mig till hotellet. Tobias är med och bär min väska och mina grejer. Helt galet snällt. Han har ju själv gjort loppet liksom. Han följer mig till dörren in till mitt rum innan han tar sig vidare till sitt hotell. Vilken hjälte!
Väl i rummet träffar jag Nina som tvingats bryta och jag tar mig in i duschen för att göra mig ren. Tappar upp ett bad och ligger en stund. Det är skönt. Tvättar av mig och stupar i säng och somnar. Vaknar och är hungrig, fixar mat till oss, äter och somnar igen. När jag vaknar nästa gång är det kväll. Det kryper i kroppen och gör ont överallt. Jag vill inte vara i min egen kropp. Men det är så det brukar kännas efter ett långt lopp. Just då är det jobbigt, men så här efteråt längtar jag efter känslan. Så knäpp är jag…
Somnar till slut för natten men sover oroligt och är vaken till och från. Längtar efter morgonen och frukosten.


Söndag – dagen efter
Bara ett par minuter efter att frukosten öppnat är jag där. Vill äta men när jag väl får det så smakar ingenting och jag blir mätt på en gång. Vi sitter och pratar en stund och jag är sjukt nöjd med min insats. Jag som trodde jag skulle komma in på maxtiden 36 timmar kom i mål på 30 timmar och 48 minuter. Det känns himla bra.
Det är dags för traditionen The Spartan mile på idrottsplatsen bakom Leonidas. Vi hämtar först ut våra drop bags och sen beger vi oss till idrottsplatsen. Det är en härlig skara människor som haltar fram i slow motion genom Sparta. Men det gör inget. Det är en vi-känsla och en gemenskap som inte går att beskriva.
Leonidas och jag
Foto: Privat
Många löpare från olika länder möts upp för att springa The Spartan mile, dvs ett varv på idrottsplatsen, barfota, i bara underkläder. Det blir en glädjefylld stund i solen men olika löpstilar i olika grader av smärta från gårdagen.
Strax efter lunch går sen bussen till en lunch med Borgmästaren. Jag såg inte till nån borgmästare men vi fick god mat och en goodiebag och sen vidare transport tillbaka till Aten.
Där blev det middag och sen var dagen slut. 

Måndag – avslutning
Måndagen är en soft dag. Vi ligger och slappar vid poolen och njuter av våra insatser.
Vi köper bubbel och chips och sitter på stranden och firar.
Bubbel i plastmuggar på stranden
Foto: Privat

På kvällen är det avslutningsceremoni och fest.
Vi klär oss fina och får massa god mat. Alla finishers, var och en, får gå upp och ta emot sitt diplom och sin medalj samt en skiva med bilder. En storbildstv visar bilder från loppet. Jag är trött men glad, så nöjd.
Foto: Privat
Avslutningsvis tar bussen oss tillbaka till hotellet för en sista natt innan hemfärd.

Tisdag – hemfärd
Taxin hämtar oss tidigt och vi kommer fram till flygplatsen i god tid. Vi käkar frukost och sen far vi hemåt igen. Många av oss som Spartathleter, med våra drömmars lopp i färskt i minne.


Sammanfattningsvis
Spartathlon är verkligen loppens lopp. Jag älskar det. Jag vill gärna tillbaka och i flera månader efter loppet går jag omkring och ler bara jag tänker på det. Spartathlon är egentligen inget lopp. Det är en upplevelse. Det är inte bara ett lopp som i start och mål och resan därimellan. Det är en helhet som måste upplevas!


tisdag 29 augusti 2017

I fäders spår - på cykel och till fots

Cykelvasan

Vi var ett gäng på 9 pers som for norröver till Sälen på torsdagen före Cykelvasan. Några hade kört loppet tidigare, andra lopp för att seeda sig, medan andra, som jag själv inte tidigare hade deltagit i ett mtb-lopp. För mig var det ingen "tävling-tävling" utan mest en rolig grej som jag skulle göra tillsammans med goda vänner. Jag följer mitt träningsschema som jag får av coach Andreas Falk och på torsdagen när de andra satte sig på en uteservering så körde jag backträning i slalombacken. 5 gånger till toppen. Bäst att passa på när det finns en liten backe i närheten. Hemmavid finns det knappt nån backe alls.
Fredagen startade med ett löppass för mig och en kompis. Vi körde banan "King of the Hill" som gick uppför, uppför och ända upp till toppen av slalombacken.
Sen ägnades resten av dagen åt cykelfix och en massa god mat. Solen sken och vi käkade glass och gick och mös. Det är så mysigt att vara på plats vid en tävling dagen innan och gå och ladda och känna in stämningen.

Värmer upp med en björndans
Foto: Privat

Raceday. Vädret är mulet och temperaturen är helt perfekt.
Vi hade alla olika starttider och vi som startade bland de sista grupperna hann äta frukost i lugn och ro för att sedan rulla ner till starten. Jag skulle starta i startgrupp 52, vilket var bland de sista och startfållorna packades ihop medan vi stod och väntade på att få åka iväg. Jag var toppenhumör och såg fram emot att få cykla till Mora. Låren smärtade lite av träningsvärk efter backlöpningen dagarna innan, men det gjorde inte så mycket.

Startklar!
Foto: Privat

Starten går och vi får trampa iväg uppför backen. Det går uppför på asfalt först och som sen övergår till grusväg. Mina ben känns starka. Jag trampar på. Jag är på riktigt gott humör och drar en stor klunga, upptäcker jag när jag vänder mig om.
Vid första kontrollen kan man köra runt och förbi. Jag behöver inte support. Jag har Tailwind i ryggan och 2 gel i fickan. Det räcker gott.

Jag trampar på och tjoar. Det är kul. Ligger för omkörning nästan hela tiden. Folk är ivägen och jag får sakta in. Trampar på igen. Över de breda spängerna  känns det som en karusell. "Det här är som Balder på Liseberg!" skrattar jag. Wihooo!

Jätteglad!
Foto: Happyride.se

Jag kör fram och jag kör om. Mest hela tiden. Det går att köra runt alla depåer utom två. Där måste jag stanna för där är det som en vägg med folk. "Ursäkta", "Hallå" "Jag vill fram här"
Det är svårt att ta sig fram men till slut är jag igenom folkmassan och kan dra på igen.
Det är jättekul och vägen är lättcyklad utan några som helst tekniska partier.

Foto: Happyride.se

När jag rullar in i Mora stannar klockan på 3.30! Jag som tänkte att jag skulle köra på runt 4 timmar är såklart nöjd med tiden. Jag har massor av kraft kvar och cyklar vidare för att sätta på mig torra kläder. Väntar in några av kompisarna och sen tar vi bussen tillbaka till stugan där de som startade tidigare än oss har maten klar.
En riktigt trevlig helg med härlig cykling och massa gemenskap.

Resultat
Tid: 3.30.37 (94km)
Placering kvinnor: 22
Placering åldersgrupp: 6
Placering totalt: 1521

Ultravasan

Endast en vecka efter Cykelvasan går Ultravasan och det är en tävling som jag vill ha gjort. Så när jag ändå hade ångan uppe och som ett bra träningspass inför Spartathlon om en dryg månad anmälde jag mig.
Planen var att springa tävlingen som ett långpass som inte sliter för mycket utan att jag kan träna på i stort sett som vanligt efteråt. Ett litet mål var att komma under 9 timmar. Inget viktigt mål men ändå. Jag fick sällskap av en kompis som också skulle springa så vi for upp mot Sälen på fredagseftermiddagen. Vi hämtade nummerlappar och käkade smaskig mat och godis. Installerade oss i den trevliga lägenheten på Högfjällshotellet och förberedde allt inför morgondagen.
Nummerlapp uthämtad
Foto: Privat

Starten ska gå redan klockan 5.00 på morgonen och vädret ser inge vidare ut. Regn. Massor av regn. Men inte så kallt så jag beslutar mig för att springa i kortärmat och korta tights.
Vi stiger upp 3.15 och jag försöker få mig lite gröt men det går inte så bra. Jag är fortfarande mätt efter kvällens mat och det mesta åker i soporna.
Vi packar ihop och städar ut oss. När vi rullar ner mot starten slår regnet på bilens framruta. Det kommer bli en blöt dag.

Framme vid starten är stämningen magisk. Marschaller lyser, musik spelas och massa människor yr runt. Regnet har upphört och jag hinner heja på lite känt folk och gå på toa en sista gång innan det är dags att ställa sig i startfållan.
Klar för start
Foto: Privat
Det går nästan att ta på stämningen! Det ligger dimslöjor över gärdet och marschallerna kantar första biten ut från starten. Det är riktigt häftigt!
Jag tar det lugnt och joggar på uppför backen. Många springer om mig, men jag håller min takt. Till slut planar det ut och jag kan sträcka ut lite. Jag pratar med lite löpare runt omkring.
Det är varmt! Jag längtar nästan efter lite regn.

Utöver de vanlig kontrollerna (Vasaloppskontrollerna) i loppet så finns det vätska var 5e km. Jag har därför valt att springa helt "naken", dvs utan någon egen energi med mig. Jag förlitade mig helt på arrangören.

Vi springer grusväg och det är så jag har förväntat mig att banan ska vara. Jag cyklade ju den förra helgen och tänker att den är nog snarlik. Men efter Smågan kommer vi in på fina singel track-stigar! Jag tassar på. Hittar ett gött gäng att springa med. Stigarna och spängerna är så fina. Åh va det går lätt!
Men det dröjer inte länge förrän regnet börjar droppa. Det kommer mer och mer. Jag är riktigt nöjd att jag tog min ulltröja på mig. Jag håller temperaturen. Underlaget blir blött och rejält sugande på vissa partier.
I Evertsberg är vi halvvägs och här kan man lämna in så man har en dropbag. Det har inte jag gjort. Jag brukar inte byta kläder på lopp så jag hade ingen plan på att göra det nu heller. Jag äter och dricker och springer vidare.

Det regnar så hårt ibland så jag blir full av skratt. Det känns som att duscha utomhus. Men jag är så positivt överraskad av banan. Den är verkligen jättefin och kanske bara till hälften samma som Cykelvasan.
Vattenpölarna är nu så stora att inte ens en längdhoppare kan hoppa över dom. Det går att springa runt men det finns verkligen inte en torr cm av min kropp så jag kan lika gärna springa rakt igenom. Risken med detta är så klart att jag inte vet vad som finns under ytan. Är pölen djup eller grund, är det sten eller andra håligheter. Jag kör på chans och det går bra.

Det börjar bli kallt nu och jag vill gärna komma i mål. Jag brukar inte frysa när jag springer i regn men nu har mina kläder varit genomblöta i 6 timmar så nu orkar väl inte kroppen hålla värmen längre. Jag ångrar lite att jag längtade efter regnet i början.
I Eldris, som är sista kontrollen upphör äntligen regnet och det är bara 9 km kvar. Det ska bli skönt att komma fram och det ser ut som om jag kommer klara 9 timmarsgränsen också. Det klarnar upp på himlen och solen tittar fram. Jätteskönt verkligen!

Jag springer in i Mora på tiden 8.40 och känner mig riktigt nöjd. Det blev ett bra pass, en bra genomkörare och ett fint kvitto på formen. Jag gillade banan mycket och skulle gärna springa igen utan allt regn.



Jag duschar, åker buss och hämtar bilen i Sälen och sen kör vi hemåt. Det är skönt att vakna i sin egen säng dagen efter.

Nu har jag gjort alla discipliner även om det inte är samma år (Vasatrippeln). Och jag är snabbare mellan Sälen och Mora till fots än på skidor.
Det är mycket roligare att springa utan skidor på fötterna. ;)  

Resultat
Tid: 8.40.11 (90km)
Placering kvinnor: 12
Placering åldersgrupp: 6
Placering totalt:76

fredag 14 juli 2017

World Championship 24h

Det är mitt tredje mästerskap, första gången jag fick åka iväg var 2013 och då sprang vi EM/VM i Steenbergen i Holland. I oktober förra året sprang jag EM i Albi i Frankrike och nu var det dags för VM i Belfast, Nordirland.

Vi är ett härligt gäng, lagledare Andreas Falk, support Annika och Ulf Nilrud, herrlaget Johan Steene, Dan-laget Dan Välitalo och så Maria Jansson, Anna Grundahl och jag som damlag. Eftersom man måste vara minst 3 för att bilda ett lag så var det endast tjejerna som hade ett officiellt lag i tävlingen.

Vi skulle resa från Sverige på torsdag morgon och jag övernattade hos Maria innan för att slippa resa på natten och missa en natts sömn. Perfekt! Jag sov som en prinsessa på deras soffa.

Taxin hämtade oss på morgonen för att ta oss till Arlanda där vi träffade resten av gänget. Det är ett härligt gäng. Jag gillar att vara en del av det. Vi har så kul, det händer att jag skrattar så jag får ont i magen. Det är inte bara benen som tränas på ett ultralopp.
Glad i flygplan
Foto: Annika Nilrud
 Flygningen över till Dublin gick enligt plan och vid flygplatsen står en kille från organisationen och tar emot oss, vi hinner tänka att det här kommer bli kanon i organisation. Men sen blev vi varse om att vi skulle ta en lokalbuss till Belfast. En buss som det gick att boka plats på, dagen innan. Där bokade platser hade förtur och vi skulle få åka med i mån av plats. Det blev en lång väntan på bussen men när den kom så stod vi först i kön och det var inga problem att få plats för alla som ville. Bussresan gick bra och vi släpptes av vid Belfast busstation. Där fick vi återigen vänta, vänta på en annan buss. Vi skrattar lite åt eländet samtidigt som alla önskar att vi var framme.
Men vi kommer fram till Campuset där vi ska bo, till slut. Men då saknas vår bokning och vi får vänta en lång stund innan de har skrapat fram rum åt oss. Men vi är bra på att vänta. Vi har övat hela dagen.

Middagen ska serveras på kvällen och innan dess vill Johan, Anna, Andreas och jag springa en liten sväng. Vi kollar hur långt det är till banan och tar oss dit. Banan ser fin ut men tiden drar iväg och det blir en megasnabb dusch innan det är dags för käk. Duschen lämnar lite att önska då det inte går att få nån fart på vattnet. Det blir bara som en liten ångpuff och mitt lite tjockare hår går inte ens att få blött. Jaja, det löser sig nog.
Maten var god men otroligt stark och med bultade läppar av hettan från grön curry gick vi vidare till en restaurang för lite efterrätt.
Vi somnar sen ovaggade i varsitt enkelt rum på Campus Elm Village bara ett stenkast från Queens university.

Fredag och dan före dan. Vi startar dagen med frukost och inser att det kan komma att bli trångt i frukostmatsalen på tävlingsdagen. Vi fortsätter sen med supportermöten där Annika, som ska supporta mig, och jag går igenom min packning, min energi och allt hur jag vill ha det. Jag känner mig jättetrygg med Annika och vet att hon kommer fixa uppdraget galant.

Foto: Annika Nilrud
Det är sen dags att ta sig till banan, för att gå den ett varv och shoppa lite frukost till tävlingsdagen. Vi hittar en buss som tar oss genom ett Belfast som minner om dess historia med väggmålningar och Titanic (som byggdes där).


Vi letar lunchställe och hittar en pub, men den har inte börjat servera mat ännu, men de tipsar oss om att gå en gata ner och sen in på en tvärgata och inga på en klocka. Det låter mystiskt men vi går dit. I samma stund som vi trycker på dörrklockan öppnas den och vi välkomnas in på ett mysigt ställe med fantastiskt god mat. Mätta och glad väntar vi sen på bussen som ska ta oss tillbaka till vårt Campus.

Fredagskvällen bjuder sen på invigningsceremoni och flaggparad. Det är ärofyllt att vara en del av det svenska laget. Det är mycket skratt och glada miner.
Borgmästaren talar och irländsk musik spelas. Vi klappar händerna och i magen flyger fjärilarna runt. Imorgon är det äntligen dags.

Foto: Annika Nilrud
Vi hoppar över pastapartyt, och hittar ett bättre alternativ till mat. The Barking Dogs går vi förbi. Deras varuintag ligger dörr i dörr med SG Surgery...

Efter att de sista förberedelserna gjorts på rummet somnar jag och sover riktigt bra. Klockan ringer och jag stiger upp och tar med min inköpta frukost bort till pentryt i Annika och Ulf's hus. I den gemensamma frukostmatsalen ringlar kön lång, ända utanför dörrarna så det var ett smart drag att fixa egen frukost.

Vi käkar i lugn och ro och sen är dags att ta oss till Victoria Park, där vi ska tillbringa närmsta dygnet springandes. Annika och Ulf har åkt i förväg och riggat vårt tält. Allt är planerat och organiserat på ett utmärkt sätt. Det här kommer bli super!
Vi laddar alla på vårt eget lilla sätt. Jag går runt och myser, tycker att allt känns bra. Jag är nöjd med tillvaron och jag känner mig trygg med den träning jag har gjort och med Annika som huvudsupport och Ulf och Andreas som delsupport.

Uppvärmning av Taipei - Yoga
Foto: Annika Nilrud
Jag har delat upp loppet i 4 block om vardera 6 timmar. De första 6 timmarna ska jag springa fortast, för att sen (kunna) dra ner på farten allt mer. Målet är att springa längre än 226,194 km och helst 230 km. Det första blocket ska jag beta av 62 km har jag tänkt.
Vid halvtid, dvs 12h och midnatt var planen att ha avverkat 122 km för att sedan kunna låta farten blir långsammare senare delen av loppet.

Starten närmar sig och vi får alla gå bort för att testa vår chip, det piper när vi går över mattan och man kan se att sitt namn poppar upp på skärmen intill. Det ser bra ut.
Vi hinner bort till tältet med överdragskläderna innan klockan närmar sig 12 och VM i 24h kickar igång!
Startklara och starka
Foto: Annika Nilrud
Banan är så fin, vi springer i en park med träd och gräs bredvid. Stora betongblock gör underlaget kärvt och hårt men det är lättsprunget och ett litet motlut gör att det inte blir så monotont. Det är vatten vid sidan av banan där det simmar en svanfamilj. Det är molnigt och precis lagom varmt. Benen springer lätt och allt känns toppen. Efter en timme ungefär är det dags att börja fylla på med energi. Min plan är att dricka energi varje halvtimme och äta energi varje heltimme.


Jag springer mycket ensam. Sällskapar en stund med Anna och sen med Antje från Tyskland och pratar lite, men trivs med att bara rulla på i min egna lilla värld. Det kommer lite regn, men bara så där så det känns skönt. Kroppen och kläderna blir blöta men fötterna håller sig torra.
Det blåser motvind på den ena rakan längst bort, men det funkar.

Första timmen hoppar jag över promenaden men annars går jag en stund vid varje hel timme. Kanske hundra, hundrafemtio meter. Jag sträcker på armar och axlar, jag böjer benen. När man springer så där långt blir det annars att knäna aldrig böjs så långt och det blir jobbigt i längden. Då är det skönt att testa funktionen lite i dom.

Banan är så fin och efter halva sträckan hänger pride-flaggor och en stor högtalare spelar musik.
Tiden går fort, och benen likaså. Jag ligger före min plan och när första "springa-fortaste-blocket" är slut har jag skrapat ihop 65 km.
Foto: The galwCOW.com
Det har alltså redan gått en fjärdedel av loppet. Allt känns toppen och jag har tänkt att dra ner lite på farten. Jag kollar in mina varvtider på skärmen när jag passerar och ser att de ibland är långsammare men att jag ändå håller god fart. Linnet är lite fuktigt av svett och regnet tidigare så jag ber om en torr t-shirt. Det känns skönt. Det börjar bli kvällen.

När jag sprang EM i Frankrike i höstas blev jag rätt så yr. Det funkade bra när jag sprang men så fort jag stannade höll jag på att falla omkull av yrsel. Detsamma hände nu, ungefär efter 9 timmar. Men det gör inget, jag ska ju inte vara still. Jag ska ju röra mig framåt. Frågan är bara vad det beror på.

Det börjar bli mörkt och arrangören har tänt lampor på bortre långsidan för att vi ska se ordentligt. Jag fortsätter med strategin att gå lite varje heltimme. Nu börjar Annika servera mig sportdryck med koffein. Och det är dags för 10-milakaffe. Jag njuter av varje droppe, kaffekärring som jag är.

Halvtid, 12 timmar i loppet och en stor del av "transportsträckan" är gjord. Jag har ca 125 km i benen och ligger bra till i min plan. Nu ska vi bara hem, medvind, vinden i ryggen och solen i ansiktet. Eller?! Kanske inte riktigt. Det är mörkt ute. Jag älskar nattlöpning och brukar inte bli sovtrött förrän på morgonen runt 7. Men den här gången kommer Jonny Blunder och häller grus på mig redan efter midnatt.

Vi kör på med koffeinsportdryck, gel och efter en stund är tröttheten borta. Vi tror att den är över så jag slipper den på morgonen. Ska man ändå ha en tröttsvacka så kan man ju lika gärna beta av den direkt liksom.

Nu har jag dragit ner farten lite till. Skärmen vid varvningen är ömsom på och ömsom av. Lamporna vid chipmattan likaså och det är mörkt och ojämnt underlag där. Jag klarar att inte snubbla men tycker att de borde nog få igång lamporna där. Det är inte många funktionärer som syns till vid varvningen.

Vid 4 på morgonen, dvs 16 timmar i loppet har jag gjort 16 mil enligt min klocka och stänger av den för att låta den laddas lite. Skärmen vid varvningen är nu svart men det piper när vi springer över mattan. Jag vet inte längre hur långt jag sprungit, eller vad klockan är. För tävlingsklockan är också svart. Jag har ingen aning om hur lång varvtid jag har.

Det börjar bli morgon och himlen ljusnar. Jag har kunnat springa hela natten i min t-shirt utan att frysa. Det är skönt ute. Det blåser fortfarande lite väl mycket på bortre långsidan. Jag går varje timme men det börjar göra lite väl ont att gå, blåsorna som bildats vid tårna har spruckit och de smärtar i ett gångsteg, i ett joggsteg känns det bättre. Men jag går ändå.

En ny dag gryr och vi går in på sista blocket, "springa långsammast-blocket". och jag har tappat rejält i fart. Jag har fått tillbaka min klocka så jag kan se att jag håller runt 7min-fart. Skärmen och tävlingsklockan vid varvningen är fortfarande svart. Jag har startat om ett träningspass i klockan men har ingen aning om hur långt jag sprungit eller hur jag ligger till i min plan.

Det är bara 3 timmar kvar nu och yrseln blir mer och mer märkbar när jag slår ner till gång eller stillastående. Jag stannar vid supporten och det känns som om jag ska svimma. Jag blir väl omhändertagen och baddad med svampar och masserad i nacken. Nacken är nämligen så spänd. Det känns som om huvudet inte riktigt orkar hålla upp sig själv och faller bakåt.

Ut på banan igen! Nu är det final. Farten är låg och jag försöker öka stundtals för att få igång ett annat steg. Göra små ruscher liksom. Men det funkar bara en stund. Till slut går det inte att öka farten alls. Jag maxar, i en fart av 9 min/km! Men det är bara att hålla i nu.

Hur långt är det kvar av tävlingen, det är svårt att veta när inte klockan fungerar, men på min egen klocka ser jag att det är sista timmen. Vissa ökar farten nu, krämar ut det sista. Jag försöker men jag får nöja mig med att hålla farten. Vissa promenerar. Solen skiner och det är snart slut.

Vi får våra klossar som vi ska lägga där vi stannar för att funktionärerna ska kunna mäta hur långt vi kom på  sista varvet. Jag håller den i handen, jag tänker att det här blir sista varvet. Sista gången förbi open race-tälten där de hejar och spelar musik. Jag kommer precis förbi vårt tält när slutsignalen ljuder och jag kan äntligen stanna. Annika är snabbt framme med tröja och nåt att käka och dricka. Jag vill bara lägga mig ner. Långsamt tar jag mig ner på gräset. Fötterna dunkar och huvudet snurrar. Det är över.
Foto: Tobias Lundgren
Jag ligger kvar en stund innan jag försöker kravla mig upp och gå bort mot vårt tält. Där sätter jag mig på en stol och får lite godis i handen att äta. Fötterna dunkar och jag vet inte vilken ställning jag ska befinna mig i som är minst obekväm. Jag sitter, står och ligger på gräset omvartannat. Annika plockar ihop alla saker. Ulf och Andreas har mött upp resten av gänget tappra löpare. Johan har satt rekord, han har tagit Runes 31 år gamla rekord och måste dopingtestas. Det är stort. Johan är kung!

När väskan är packad och tältet tomt på grejer går jag bort mot bussen som ska ta oss tillbaka till vårt campus. En snäll man kommer fram och ber att få ta min väska, han säger att han är djupt imponerad över vad vi kan, han har kollat på loppet och är imponerad över att jag sprang i motlutet varje varv, säger han.
Bussen tar oss tillbaka och jag ska få duscha i Annikas rum där vattenflödet är så pass hårt att jag kan tvätta håret.

Det är skönt att bli ren, men det är jobbigt att duscha. Tänk om man kunde trycka på en knapp efter loppet. Pang! Och så var man duschad och ren och låg i sängen. Tyvärr funkade inte knappen den här gången, heller.
Efter duschen får vi meddelande av Dan som hittat lunch i matsalen. Jag är egentligen inte hungrig men stapplar dit för jag tänker att det är säkert bra att få sig lite mat. Det smakar inge vidare men jag äter och får i mig efterrätt och kaffe också innan jag tar mig tillbaka till mitt rum och hinner somna en halvtimme innan det är dags för att åka till prisceremonin.

Vid arenan köper jag kaffe, får en öl och så sätter vi oss på läktaren för att se prisutdelningen. Johan får gå upp och ta emot silvermedaljen. Tårarna rinner av glädje, fy fan va han är värd det. Han är så himla grym! Maria får gå upp på scenen och ta emot priset "Athlete of the year" som hon tilldelades 2016. Fantastiska människor! När sen en av tjejerna från USA får gå upp på scenen och hennes kille går ner på knä och friar så rinner tårarna igen. Fasiken så fint! (Och så känslig man är utan sömn...)
Johan får VM-silver
Foto: Annika Nilrud
Vi ska sen få middag, eller ja vi har iaf en middagsbiljett. Innanför läktaren servas några ensamma korvbitar och några torra smördegsbitar (eller vad det var) på en papptallrik. Riktigt torrt var det iaf. Det gick inte att andas samtidigt som man hade det i munnen för då hade det åkt ner i lungorna.

Det var riktigt törrt
Vi tar bussen tillbaka till Campus och frågar efter vägen till närmsta pizzeria. Den ska ligga ca 1 km bort. Det känns som en evighet och efter lite felpromenad och en halvtimme senare hittar fram. Vi får megastora pizzor och sitter och halvsover och äter, innan vi tar oss tillbaka för att sova för natten. Många vakna timmar och många mil i benen senare.


Jag borde sova på utmattning men det är svårt. Somnar snabbt men vaknar igen. Jag kollar mobilen, packar ihop och till slut somnar jag igen.
Taxin till flygplatsen hämtar oss 5.30 och smidigheten att åka taxi istället för att vänta på femtioelva bussar är super.

Frukost på flygplatsen och sen upp i luften mot Sverige. Pappa, hans sambo och min systerdotter möter mig på Arlanda och jag får lunch och sällskap fram till dess att bussen går hem till Kristinehamn.

Placeringsmässigt hamnade jag på 18'e plats och i dagsläget säger resultatet att jag kom 226,220 km vilket är pers med 26 meter. Den slutgiltiga resultatlistan är ännu inte publicerad pga strulet med chip, skärmen osv.
Foto: Annika Nilrud
VM-resan är över och jag kan summera en otroligt rolig resa. Jag är nöjd med min insats i loppet och jag är så himla glad att jag får vara en del av detta.
Vi har så skoj ihop och jag tycker så otroligt mycket om er!
Anna Grundahl, Maria Jansson, Dan Välitalo, Johan Steene, Annika och Ulf Nilrud och coach Andreas Falk.
TACK! <3 br="">
Foto: Annika Nilrud